Spartacus Educational

Vågor av uppror spreds över svarta samhällen med nyheten om mordet på King. Memphis, Birmingham, Chicago, Detroit, New York och ett tjugotal andra städer fick utbrott den helgen. Washington DC gick upp i rök. I Bay Area översvämmades svarta stadsdelar av polisbilar och nationalgardet sattes i beredskap. Garry fick arresteringsordern för Bobby Seale återkallad och de höll en presskonferens i domstolsbyggnaden på fredagen. Bobby hade rakat av sig mustaschen och skägget för att förklä sig, och hans ansikte fick en ung, oskyldig look. Bobby betonade att Black Panther Party motsatte sig upplopp som både meningslösa och självdestruktiva, för svarta stadsdelar var alltid de värsta skadorna. Han talade i radio, tv och vid sammankomster i ett maratonförsök att hejda den katastrof som spreds runt omkring oss. Eldridge berättade för mig att det var allt personalen kunde göra för att förklara hur meningslöst det var för de hundratals människor som rusade till vårt kontor och skrek efter vapen för att få utlopp för sin ilska på ett oorganiserat sätt.

På lördagen träffades Eldridge och jag vid ingången till Sproul Plaza i Berkeley för att gå till det möte han skulle tala vid på campus. När jag stod på trottoaren tittade jag upp på honom, hans svarta läderjacka glänste i solen. Med sin svarta polotröja, svarta byxor, svarta stövlar och svarta solglasögon verkade han vara höljd i döden. Jag ruskade. Tanken slog mig att jag aldrig skulle få se honom igen. Jag tryckte bort den – vad som helst kunde hända – men jag ville inte tänka på det nu. En våg av ömhet svepte över mig när jag tänkte på hur nonchalant Eldridge riskerade sitt liv för att hålla Huey borta från gaskammaren.

Eldridge höll ett elektrifierande tal. Han ville inte stanna kvar vid demonstrationen, utan insisterade på att rusa tillbaka till Panther-kontoret. ”Finns det inget ställe där jag kan ta med dig i några timmar?” frågade han. ”Jag vill inte ha dig på kontoret i dag, och jag tror att det är för varmt för dig att åka hem.”

”Släpp av mig vid Kays hus”, sa jag. ”Jag har inte sett henne på sistone och hon bor nära campus.”

Kay var en doktorand på Berkeley. Hon och jag hade varit vänner sedan vi var barn i Tuskegee, där hennes kusin Sammy Younge mördades för sitt engagemang i medborgarrättsrörelsen. Efter att han hade skjutits hade jag hoppat av college och anslutit mig till rörelsen. Den kvällen hemma hos henne pratade Kay och jag om våra liv tills hennes man Bill kom hem.

Efter middagen tittade vi alla på de sena nyheterna i vardagsrummet. Scener från lokala minnesmöten för Dr King och upplopp som bröt ut runt om i landet dominerade. Kay och Bill gick till sängs efter att nyheterna var slut, och jag drog över telefonen till soffbordet som låg framför soffan och undrade varför Eldridge tog så lång tid på sig att komma och hämta mig.

En bulletin fladdrade över skärmen om en skottlossning där polisen i Oakland var inblandad – ingen plats eller tid nämndes. Jag erinrade mig min tidigare föraning om Eldridges död och blundade sedan ut där i soffan och väntade på att telefonen skulle ringa. Jag sov så gott att inget av samtalen väckte mig förrän vid femtiden nästa morgon. Jag svarade på den ringande telefonen.

Alex Hoffman, en av Hueys advokater, sa med sin låga, trötta röst: ”Jag antar att du har hört det vid det här laget, Kathleen, men Eldridge är på San Quentin.”

Alex fortsatte med att säga att Eldridge och sju andra pantrar hade arresterats i går kväll efter en skottlossning i närheten av David Hilliards hus, och att Bobby Hutton hade dödats.”

Jag blev som bedövad av chock.

”Jag tar med dig för att träffa Eldridge i fängelset så fort jag kan få detaljerna klara”, sa Alex. ”Lämna alltid ett nummer där jag kan nå dig.”

När jag träffade Alex på söndagen hade Eldridge förflyttats till fängelset i Vacaville, cirka femtio mil norr om Bay Area, vilket isolerade honom från resten av de fängslade pantrarna. Alex och jag väntade i ett trist bås som var reserverat för besök av advokater när jag såg Eldridge skjutas ner i korridoren i en rullstol. Han såg ut som en tillfångatagen jätte, skärsår och skrapsår i ansiktet, håret bränt från toppen av huvudet, foten täckt av ett stort vitt bandage. När vakten rullade in honom i rummet kunde jag se att Eldridges ögon var svullna, ansiktet svullet och skägget mattat.

Synen gjorde mig för omtumlad för att gråta. Nu förstod jag det glaserade uttryck jag hade sett på fotografier av ansiktena på människor vars hem eller kyrkor hade bombats, som om de inte kunde tro på vad de såg. Att förutse eller läsa om skrämmande våld förbereder dig inte på att acceptera det. Jag kände mig alltför rädd för vad som skulle kunna hända med Eldridge i det ökända fängelset för att uppehålla mig vid hur nära han hade varit att bli dödad kvällen innan.

Sedan jag senast såg honom hade han varit instängd i en källare i Oakland där han och Bobby Hutton hade sprungit för att söka skydd efter att skottlossning hade flugit mellan två poliser från Oakland och flera billaster med Svarta pantrarna. En femtio man stark attackstyrka slog in kulor i huset där de gömde sig i nittio minuter. När en tårgasbehållare som hade kastats in i källaren fattade eld gick Eldridge och Bobby med på att ge upp. Eldridge kunde inte gå eftersom en kula hade träffat hans ben. Han bad Bobby att ta av sig kläderna så att polisen inte kunde anklaga honom för att gömma ett vapen, men Bobby tog bara av sig skjortan. När han gick ut i strålkastarljuset framför huset med händerna i luften dödade en kulhagel honom på plats. Endast ropen från folkmassan som lockades av skottlossningen räddade Eldridge från en omedelbar död när han kröp ut ur källaren bakom Bobby.