Egypten:

(Beirut) – Den egyptiska regeringen bör dra tillbaka föreslagna författningsändringar som kommer att befästa det auktoritära styret, sade Human Rights Watch och Internationella juristkommissionen (ICJ) idag. Ändringarna kommer att underminera det egyptiska rättsväsendets krympande oberoende och utöka militärens makt att ingripa i det politiska livet.

Den 16 april 2019 slutförde och godkände parlamentet ändringarna, som ett regeringsvänligt block föreslog i början av februari. Den 17 april meddelade den nationella valmyndigheten att en offentlig folkomröstning skulle hållas den 19-22 april. Det officiella utkastet till ändringar offentliggjordes i den officiella tidningen först den 18 april. Omröstningen äger rum mitt under pågående massarresteringar och ett obevekligt tillslag mot grundläggande friheter, vilket för närvarande bland annat innebär att man riktar in sig på dem som uppmanar till bojkott eller förkastande av ändringarna. Med tanke på det pågående förtrycket och att den politiska oppositionen i Egypten har krympt till en nominell närvaro kommer en fri och rättvis omröstning att vara omöjlig.

”Dessa ändringar syftar till att kväva egyptiernas förhoppningar om att leva i värdighet och under rättsstatsprincipen”, säger Michael Page, biträdande direktör för Mellanöstern och Nordafrika vid Human Rights Watch. ”Myndigheterna bör omedelbart upphöra med sina försök att få igenom dessa ändringar genom att hota, försvinna och förfölja fredliga kritiker och dissidenter.”

Det 596-sitsiga parlamentet, som domineras av medlemmar som är lojala mot president Abdel Fattah al-Sisi och som rutinmässigt godkänner regeringens beslut, antog ändringarna med röstsiffrorna 531 mot 22. Under parlamentets ”samhällsdialog”-sessioner fick få kritiker delta i diskussionerna om ändringarna.

”Ändringarna är ett flagrant angrepp på rättsstaten och rättsväsendets oberoende i Egypten. Om de antas kommer de i praktiken att placera militären över lagen och konstitutionen och cementera den verkställande maktens underordning av rättsliga och åklagarmyndigheter”, sade Said Benarbia, ICJ:s MENA-chef.

De ursprungliga ändringarna skulle ha gjort det möjligt för al-Sisi att ställa upp för ytterligare två sexåriga mandatperioder, efter sin nuvarande andra mandatperiod. De slutliga ändringarna kommer att tillåta honom att kandidera för ytterligare en mandatperiod och förlänger även hans nuvarande mandatperiod från fyra till sex år, ett drag som väckt kritik inom Egypten. Ändringarna är särskilt oroande med tanke på det utbredda förtrycket av de grundläggande friheterna, inklusive yttrande-, förenings- och mötesfriheten och rätten till politiskt deltagande, som alla är väsentliga för en fri och rättvis offentlig omröstning.

En koalition av 10 sekulära och vänsterpolitiska politiska partier uppmanade till att förkasta ändringarna. Enligt lokala nyhetsrapporter utreder den allmänna åklagaren en politisk oppositionsfigur, Hamdeen Sabbahy, för ”anstiftan av kaos” och förolämpning av staten på grund av hans motstånd mot ändringarna. Myndigheterna har också inlett aggressiva smutskastningskampanjer mot flera aktivister och prisbelönta skådespelare, och utreder ett eventuellt åtal mot dem efter deras deltagande i offentliga påverkansinsatser om Egyptens människorättssituation i Washington DC och i europeiska huvudstäder i mars.

Enbart i februari och mars arresterade eller åtalade myndigheterna över 160 dissidenter eller förmodade dissidenter, enligt egyptiska rättighetsadvokater som talat med Human Rights Watch. Myndigheterna arresterade också kortvarigt en annan oppositionell, affärsmannen Mamdouh Hamza, den 16 februari, och anklagade honom för att ”publicera falska nyheter” och hänvisade till kritiska inlägg på sitt Twitterkonto. De släppte honom mot borgen några timmar senare. Tidningen Al-Araby al-Jadeed uppgav att andra oppositionsföreträdare har fått ”hot” per telefon.

Den 10 april blockerade myndigheterna en oberoende kampanjwebbplats, ”Batel”, som i samband med folkomröstningen skulle kunna översättas med ”ogiltig”. Egyptier som bor utomlands startade kampanjen och uppmanade egyptier att registrera sina ”nej”-röster på nätet. Tillgången till webbplatsen blockerades i Egypten bara några timmar efter lanseringen, men kampanjen lyckades ändå samla tiotusentals nej-röster på några dagar.

Myndigheterna blockerade sju andra alternativa webbplatser som kampanjen skapade för att kringgå ansträngningarna att blockera tillgången i Egypten. I sina försök att blockera tillgången till kampanjen har myndigheterna blockerat omkring 34 000 webbplatser, enligt en webbplats för internetövervakning. Sedan mitten av 2017 har myndigheterna blockerat tillgången till hundratals webbplatser, inklusive de flesta oberoende nyhetswebbplatser och några för människorättsorganisationer.

Den oberoende nyhetswebbplatsen Mada Masr rapporterade den 10 februari att säkerhetsmyndigheterna instruerat de etablerade medierna i Egypten att inte rapportera om ändringarna, och i synnerhet att inte ge kritikerna någon täckning. Mada Masr rapporterade också att åtminstone sedan december 2018 har möten mellan personal från al-Sisis kansli och underrättelsetjänstemän hållits på General Intelligence Agency ”nästan dagligen”, koordinerade av al-Sisis son Mahmoud, en högt uppsatt underrättelseofficer, för att driva igenom ändringarna.

För några dagar efter det att parlamentarikerna föreslagit ändringarna sattes stödjande plakat, skyltar och affischeringstavlor upp över hela landet. Den 16 april rapporterade Mada Masr, med hänvisning till vittnen i östra Kairo, att säkerhetsmyndigheterna hade pressat affärsinnehavare att sätta upp skyltarna. Regeringen förnekade att den hade utdömt böter för dem som vägrade, men myndigheterna vägrade att tillåta oppositionens protester den 27 mars med hänvisning till ”säkerhetshot”.

Sajten al-Mashhad publicerade också ett läckt memo från domare i statsrådet, det organ som innehåller Högsta förvaltningsdomstolen, till parlamentet, i vilket det stod att ändringarna ”demolerar rättsväsendets oberoende”. Statsrådets vice chefsdomare, domare Samir Yousef, bekräftade senare att han utarbetat memot.

I juli 2013 ledde den dåvarande försvarsministern al-Sisi det våldsamma avsättandet av Egyptens första fritt valda president, Mohamed Morsy. Al-Sisi valdes officiellt till president 2014 och omvaldes 2018, efter att hans regering arresterat eller skrämt alla andra potentiella kandidater. Al-Sisi har lett en regering som har begått omfattande och systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna, bland annat massmord på demonstranter, godtyckliga arresteringar, påtvingade försvinnanden, utomrättsliga avrättningar av fångar samt tortyr och annan misshandel i fängelse. Vissa av dessa brott utgör med största sannolikhet brott mot mänskligheten.

Det landsomfattande tillslaget riktade sig först mot al-Sisis islamistiska motståndare, men expanderade snabbt till att omfatta politiska dissidenter, människorättsadvokater och människorättsförsvarare, journalister, konstnärer, homosexuella, lesbiska, transsexuella och praktiskt taget alla som uttrycker de mildaste kritiska åsikter. Regeringens säkerhetsstyrkor, inklusive armén, kränker de mänskliga rättigheterna med nästan total straffrihet.

Sedan april 2017 har regeringen infört undantagstillstånd, vilket har använts för att rättfärdiga att rättsväsendets oberoende har undergrävts, och har använt sig av missbrukande lagar om bekämpning av terrorism och media för att undertrycka de grundläggande friheterna.

President al-Sisi har uppenbarligen länge motsatt sig många av de garantier för de mänskliga rättigheterna som finns i den nuvarande konstitutionen och sade i september 2015 att ”konstitutionen skrevs med goda avsikter. Men länder kan inte byggas med goda avsikter”. Parlamentets talman, Ali Abd al-Aal, sade att en ny konstitution bör utarbetas om fem eller tio år. Kritiker menar att detta kommer att ske när al-Sisi närmar sig slutet av sin tredje och sista mandatperiod.

På en presskonferens den 17 april uppmanade domare Lasheen Ibrahim, chef för den nationella valmyndigheten, egyptierna att rösta och sade att en ändring av konstitutionen var motiverad eftersom ”den måste passa situationen”.”

”Egyptens autokrati går över till överväxel för att återupprätta modellen ’president för livet’, som är älskad av diktatorer i regionen och föraktad av deras medborgare”, sade Page. ”Men det är en modell som de senaste erfarenheterna i Egypten och grannländerna har visat att den inte är byggd för att hålla.”

Förändringar som undergräver rättsväsendets och åklagarmyndighetens oberoende

De ändrade artiklarna 185, 189 och 193 ger presidenten breda och okontrollerade tillsynsbefogenheter över rättsväsendet och den allmänna åklagaren, vilket strider mot grundläggande rättsstatsprinciper om maktdelning, rättsväsendets oberoende och rätten till en rättvis rättegång av en kompetent, oberoende och opartisk domstol.

Enligt den ändrade artikel 185 kommer presidenten att ha befogenhet att utse cheferna för rättsliga organ och myndigheter bland sju av de mest seniora ställföreträdarna som nominerats av de rättsliga råden. Presidenten eller, i hans frånvaro, justitieministern kommer att vara chef för Högsta rådet för rättsliga organ och myndigheter, som kommer att övervaka rättsväsendet och vars oberoende är avgörande för att bevara rättsväsendets oberoende.

Förändringarna ger Högsta rådet befogenhet att fastställa villkoren för utnämning, befordran och disciplin för medlemmarna i de rättsliga organen, samt en rådgivande roll när det gäller lagförslag som organiserar de rättsliga organens och myndigheternas verksamhet. Presidenten kommer att ha vetorätt i Högsta rådet.

Enligt den ändrade artikel 193.3 kommer presidenten att ha befogenhet att välja högsta författningsdomstolens chefsdomare bland de fem mest seniora domstolens vice ordförande och att välja vice ordförande bland två kandidater som nominerats av domstolens chefsdomare och domstolens generalförsamling, de facto domstolssyndikatet.

Presidenten kommer också att ha befogenhet att utse chefen och ledamöterna i kommissionärsstyrelsen, som kommer att nomineras av chefsdomaren efter samråd med domstolens generalförsamling. Kommissionärsmyndigheten består av domare som ger yttranden till chefsdomaren om konstitutionella och rättsliga frågor i mål som behandlas av domstolen.

Förändringen av artikel 189.2 kommer också att ge presidenten befogenhet att utse den allmänna åklagaren bland tre personer som nominerats av ”Högsta rättsliga rådet” (ett annat organ som saknar oberoende och som övervakar domstolsväsendet). De nominerade ska komma från kassationsdomstolens biträdande chefsdomare, appellationsdomstolarnas chefsdomare och de biträdande allmänna åklagarna.

Under de senaste åren har al-Sisi godkänt flera lagar som undergräver rättsväsendets oberoende. Enligt lag nr 13 från 2017 gav presidenten sig själv befogenhet att välja chefsdomare i kassationsdomstolen, Egyptens högsta appellationsdomstol, och cheferna för Högsta rättsliga rådet (det organ vars befogenheter nästan helt och hållet kommer att ersättas av det nya Högsta rådet för rättsliga organ och myndigheter), statsrådet som innehåller landets högsta förvaltningsdomstol, den administrativa åklagarmyndigheten och den statliga rättsväsendemyndigheten. Lag nr 13 från 2017 är under konstitutionell prövning i Högsta författningsdomstolen.

Under de senaste åren har tiotusentals politiska och andra uppfattade dissidenter ställts inför orättvisa rättegångar i både civila och militära domstolar, efter långvariga godtyckliga förundersökningshäktningar, vilket resulterat i långa fängelsedomar och dödsstraff. Även efter att de har avtjänat sina straff måste vissa av de dömda rapportera till sin lokala polisstation varje dag i upp till 12 timmar, i upp till fem år, vilket i praktiken tvingar dem att tillbringa sina nätter på sin lokala polisstation.

Förändringarna av artiklarna 185 och 193, tillsammans med lag nr 13 från 2017, kommer att ge presidenten, och därmed den verkställande makten, nästan fullständig kontroll över domstolsväsendet och möjliggöra dess fortsatta användning för att kväsa fredliga oliktänkande.

Internationella normer för rättsväsendets oberoende

De föreslagna författningsändringarna är inte förenliga med rätten till en rättvis rättegång vid en behörig, oberoende och opartisk domstol, vilket garanteras i artikel 14 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, artiklarna 7 och 26 i den afrikanska stadgan om de mänskliga rättigheterna och folkens rättigheter (den afrikanska stadgan) och artiklarna 12 och 13 i den arabiska stadgan om de mänskliga rättigheterna (den arabiska stadgan). Egypten har ratificerat alla dessa konventioner, som alla kräver maktdelning mellan den verkställande och den dömande makten.

FN:s särskilda rapportör om domares och advokaters oberoende och ett flertal domstolar och internationella och regionala riktlinjer har betonat att maktdelning mellan den verkställande och den dömande makten och rättsväsendets oberoende är principer som är ömsesidigt beroende av varandra. Oberoende kräver att förfarandena för urval, utnämning, befordran, förflyttning och disciplinering av domare är öppna och fria från övergripande verkställande kontroll.

Internationella normer, övervakare och experter, däribland kommittén för mänskliga rättigheter, FN:s särskilda rapportör för domares och advokaters oberoende och riktlinjerna för rättvisa rättegångar från Afrikanska unionen (AU), understryker alla betydelsen av att det inrättas ett oberoende organ för urval och övervakning av domare, som bör bestå av minst en majoritet av domare som väljs av sina jämlikar och som är fria från verkställande inblandning. I FN:s grundläggande principer (princip 10) och AU:s principer för rättvisa rättegångar (princip A.4 h, i och k) anges att processen för utnämningar till domarämbeten också bör vara öppen och omfattas av strikta urvalskriterier baserade på meriter.

In Egypt’s Judiciary: A Tool of Repression har Internationella juristkommissionen tidigare rapporterat om det nuvarande regelverket för rättsväsendet och åklagarna i Egypten och dess bristande överensstämmelse med rätten till en rättvis rättegång enligt internationell rätt. I rapporten förklarades att Högsta rättsrådet består av domare som bestäms av tjänstgöringstid snarare än att de väljs av sina kollegor, och att det inte har någon självständig beslutsbefogenhet när det gäller domarkarriärer, inklusive utnämningen av vissa domare, eller när det gäller att tilldela och disciplinera domare.

Förändringarna kommer att ge de befogenheter som anges i lag nr 13 från 2017 konstitutionell status; ge presidenten befogenhet att utse domare för att leda alla rättsliga organ, inklusive Högsta författningsdomstolen, utan någon annan juridisk inblandning än att Högsta författningsdomstolen nominerar en grupp av domare som väljs ut på grundval av tjänstgöringstid snarare än meriter, och att fastställa villkoren för utnämning och befordran av alla domare samt organisationen av rättsliga organ och myndigheter. Detta kommer också att ge presidenten potentiell makt att påverka resultatet av ärenden som granskas av Högsta författningsdomstolen genom att bestämma sammansättningen av det organ av domare, känt som kommissionärsmyndigheten, som inledningsvis granskar ärendena och ger råd till ledamöterna i Högsta författningsdomstolen som fattar beslut om dem.

Internationella normer för åklagarens oberoende

Rätten till en rättvis rättegång kräver också att åklagare agerar självständigt och utan otillbörligt inflytande från den verkställande makten. I artikel 2 i FN:s riktlinjer för åklagarnas roll (FN:s riktlinjer) klargörs att staterna måste säkerställa urvalskriterier för åklagare som ”innehåller garantier mot utnämningar som grundar sig på partiskhet eller fördomar, vilket utesluter all diskriminering av en person på grund av … politiska eller andra åsikter”. I artikel 4 i FN:s riktlinjer, liksom i princip ”F” i AU:s principer för en rättvis rättegång, bekräftas att åklagare måste kunna utföra sina yrkesmässiga uppgifter utan hot eller otillbörlig inblandning.

Den allmänna åklagaren väljs för närvarande ut av Högsta rättsliga rådet och utses genom presidentdekret. Flera rapporter om mänskliga rättigheter har visat att Egyptens allmänna åklagare är föremål för inblandning från den verkställande makten, blir verktyg för förtryck och misslyckas med att utreda kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Den ytterligare befogenhet som presidenten genom författningsändringarna får att utse den allmänna åklagaren kommer att underlätta utnämningar som grundar sig på politiska eller andra otillbörliga syften och som i sin tur sannolikt riskerar att på ett otillbörligt sätt påverka de beslut som fattas av åklagaren och underordnade som agerar på deras uppdrag, bl.a. genom att avstå från att utreda och väcka åtal i fall som rör brott begångna av medlemmar av den verkställande makten, presidenten eller andra regeringstjänstemän eller associerade privatpersoner.

Förändringar som utökar militärens inblandning i civila angelägenheter

De ändrade författningsartiklarna 200, 204 och 234 kommer att avsevärt utöka militärens befogenheter, vilket strider mot rättsstatsprinciperna och rätten till en rättvis rättegång inför en kompetent, oberoende och opartisk domstol.

Utvidgad militär inblandning i civila angelägenheter

Enligt den ändrade artikel 200, punkt 1, kommer militären att ha till uppgift att ”skydda konstitutionen och demokratin, och skydda de grundläggande beståndsdelarna i staten och dess civila natur, och folkets vinningar, och individuella rättigheter och friheter”, utöver dess nuvarande mandat att ”skydda landet, och bevara dess säkerhet och territorier”. Enligt den ändrade artikeln 234 kommer den för närvarande tillfälliga roll som Högsta rådet för de väpnade styrkorna (SCAF) har när det gäller att godkänna utnämningen av försvarsministern, som också är befälhavare för de väpnade styrkorna, också att permanentas.

Ändringarna tycks vara utformade för att göra det möjligt för militären att ingripa i det civila styret och i de offentliga och politiska sfärerna, som de brottsbekämpande myndigheterna har ansvar för. Mot bakgrund av militärkuppen 2013, som AU ansåg vara konstitutionsstridig och tillfälligt stängde av Egypten från AU:s verksamhet, verkar ändringarna också vara utformade för att rättfärdiga eventuella framtida avsättningar av statschefen av militären, upphävanden av resultaten av fria val och avbrott i den demokratiska processen. Ändringarna kan också ytterligare skydda medlemmar av militären från ansvar för brott mot de mänskliga rättigheterna och andra brott, inklusive användning av överdrivet våld, upplösning av fredliga protester och andra brott som begås i namn av upprätthållandet av konstitutionen och demokratin.

Det är en grundläggande rättsstatsprincip att militären ska vara underställd civil tillsyn och inte ha någon direkt eller indirekt inblandning i styrelseskicket. FN:s råd för mänskliga rättigheter har genom att på nytt bekräfta att civil auktoritet över militären är en nyckelkomponent för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen uppmanat staterna att se till att ”militären förblir ansvarig inför relevanta nationella civila myndigheter”. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har ständigt betonat behovet av att underkasta väpnade styrkor effektiv kontroll av civila myndigheter.

Egyptens militär har redan expansiva befogenheter att bestämma politik och ingripa i civila angelägenheter utan civil tillsyn. Konstitutionen innehåller inga bestämmelser om civil tillsyn över militären, och ändringarna kommer följaktligen att försätta militären i en position där den har betydande befogenheter att agera utan begränsningar och, med största sannolikhet, straffri. Militären har också en historia av att utöva sin auktoritet på ett godtyckligt sätt och utanför rättsstatens ramar, med total straffrihet för våld mot kvinnor, dödande av hundratals demonstranter och rivning av bostäder i namn av terroristbekämpning. Sådana metoder strider tydligt mot Egyptens skyldighet enligt internationell rätt att utreda och åtala grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna och andra allvarliga brott.

En exempellös ökning av rättegångar mot civila i militärdomstolar

Militärens ökade makt kommer att kombineras med en exempellös utvidgning av militärdomstolarnas jurisdiktion. Enligt den ändrade artikel 204.2 kommer militärdomstolarna att ha jurisdiktion över brott som begås av civila ”som utgör ett angrepp” mot militära anläggningar, utrustning, vapen, dokument och offentliga medel, bland många andra saker, vilket innebär att det krav som gällde före ändringen, nämligen att sådana angrepp måste vara ”direkta”, tas bort.

Avtalet av anläggningar som är föremål för sådana angrepp kommer också att utökas till att omfatta anläggningar som har ”samma karaktär eller de anläggningar som militären skyddar”, i stället för anläggningar som faller ”under deras auktoritet” eller ”stipulerade militära områden eller gränsområden”. Ändringen kommer i praktiken att göra utvidgningen av militärdomstolarnas jurisdiktion över offentliga universitet och andra offentliga platser i lag 136/2014 om att skydda och värna om offentliga och vitala anläggningar konstitutionell.

Denna ändring kommer att införliva författningsdekret nr 136 från 2014, som al-Sisi utfärdade i oktober 2014, för att utvidga militärdomstolarnas jurisdiktion till att omfatta alla brott som begås på all offentlig egendom eller vitala anläggningar. Sedan detta dekret utfärdades har över 15 500 civila, inklusive mängder av barn, hänvisats till militära åtal. Detta dekret har tolkats brett och ger den militära åklagaren befogenhet att avgöra om ett visst brott faller inom militärens jurisdiktion.

I enlighet med internationell rätt och internationella normer, däribland artikel 14 i den internationella konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, princip ”L” i AU:s principer för en rättvis rättegång, principerna 5 och 8 i utkastet till principer för rättskipning genom militärdomstolar (Decaux-principerna) och princip 29 i den uppdaterade uppsättningen principer för skydd och främjande av de mänskliga rättigheterna genom åtgärder för att bekämpa straffrihet bör militärdomstolarnas jurisdiktion generellt sett begränsas till militära brott, särskilt disciplinära brott, begångna av militär personal. Militärdomstolar bör inte ha jurisdiktion över civila eller över grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna, inklusive men inte begränsat till tortyr, utomrättsliga avrättningar och påtvingade försvinnanden.

Militära domstolar är inte oberoende rättsliga myndigheter när det gäller en rättvis rättegång enligt artikel 14 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. I sin resolution om rätten till en rättvis rättegång och rättshjälp i Afrika konstaterade Afrikanska kommissionen för mänskliga rättigheter och folkens rättigheter att ”militärdomstolar bör respektera normerna för en rättvis rättegång” och att ”de bör under inga omständigheter döma civila”. Kommittén för mänskliga rättigheter har förklarat att det endast är tillåtet att döma civila i militärdomstolar under exceptionella omständigheter och har uppmanat staterna att förbjuda användningen av militärdomstolar för att döma civila. Den särskilda rapportören om domares och advokaters oberoende och arbetsgruppen för godtyckliga frihetsberövanden har också betonat att militärdomstolar är inkompetenta att döma civila.

Militära rättegångar i Egypten är till sin natur orättvisa. Militära domare är tjänstgörande militärer som utses av försvarsministern, behöver inte ha samma juridiska utbildning som civila domare och är underställda den militära befälskedjan även under utövandet av sina rättsliga funktioner; som sådana är de inte oberoende. Under rättegångarna får de anklagade inte tillräckligt med tid och möjligheter att förbereda sitt försvar, och de garanteras inte heller i både lag och praktik rätten att kommunicera konfidentiellt med ett valfritt biträde. Militära rättegångar är stängda för allmänheten, och användningen av ”bekännelser” eller annan information som erhållits genom tortyr eller annan misshandel som bevis är rutin.